mittlivsäventyr

26 juni

Dagen fortsatte där gårdagen slutat, mer grejer kom inslussande som skulle prövas. Den här gången var det stegjärn, storskor, sele, hjälm och div annan utrustning som skulle behövas på berget. Vi fick även träffa våra bergsguider och blev indelade i grupper om två per bergsguide. Självklart fick jag den absolut sötaste av dem alla. Roland Higuera kom från den närbelägna byn Saint Gervais och hade jobbat som guide i snart 10 år. Om klättringen skulle bli hemsk (vilket jag verkligen inte såg som troligt) skulle jag i alla fall ha trevligt sällskap.
Så fort all utrustning var utprovad och allt viktigt packat fick vi varsin lunchbag och så bar det av på aklimatiseringstur. Vi tog buss även gränsen till Italien och därifrån linbana upp till Helbronner 3466möh. Därifrån var det på med stegjärn och fram med isyxa som gällde och ut på Glacierdu Géant Vallée Blanche. Vid det här laget började min kamera krångla vilket var en stor besvikelse men jag hade som tur var min mobil med mig och kunde fotografera med den. Två kameramän och två fotografer var med oss från start och skulle visa sig vara med oss under hela resan.
Redan vid starten av vandringen kände jag av höjden. Hjärtat slår så hårt att det verkligen känns som om det hoppar runt i hela kroppen på än i en kamp om att ta sig ur. Samtidigt kunde man inte förmå sig att inte stanna och se sig omkring. Vilken underbar plats jag kommit till. Alla dessa toppar jag läst om i böcker, klätterleder som många stora namn lyckats ta sig upp för, dessa toppar var mitt framför min näsa. För mig gick tankarna tillbaka till varma sommarkvällar med boken Mountains of my life med Walter Bonatti. Nu kunde jag se topparna och väggarna där lederna sträckte sig uppför. När Roland under lunchen frågade vad min tysthet berodde på och jag berättade om böcker jag läst och drömmar om klättringar jag vill göra blev han helt extas. Det var bara tre av oss tjejer som klättrade och han var väl lyckligt lottad som fick en sådan drömmare som mig till klient, nu hade vi mycket att prata om under resten av vandringen. Efter 200m var jag tvungen att sluta prata och koncentrera mig på att andas, luften kändes alltför otillräcklig för mig. Framåt sen eftermiddag var vi framme vid vårat mål, en hytta strax bredvid Aiguille du Midi  på 3600möh. Jag hade bränt mig rejält i ansiktet och kände mig lite frossig vid middagen. Flera av oss kände av höjden men ingen tycktes verka sjuk. ”Så klart” hade vi en läkare och en sjuksyster med oss hela tiden och de skulle även följa med upp till toppen. Natten däremot blev en mardröm för många. Jag led av Gasping som vår privata läkare valde att kalla det. Jag vaknade hela tiden av att jag inte fick luft och så fort jag somnade igen slutade jag andas. Mycket obehagligt.

 

27 juni

Det tog inte så lång tid innan alla väcktes igen för frukost och så bar det av igen ut bland bergen. Idag skulle toppar närbelägna till Aiguille du Midi bestigas. Det blev mer eller mindre mixad scrambling klättring och det var riktigt kul. Dagen kändes mycket bättre med tanke på höjden och jag hade inte samma puls och inte heller samma behov att frenetiskt andas som gårdagen. Till sist begav vi oss upp för själva Aiguille du Midi 3842möh till linbanan som skulle ta oss tillbaka ner till Chamonix.
Varm dusch och mat väntade nere på Club Med och jag tror de flesta passade på att ta sig en lite tupplur eftersom vi varit uppe sedan kl 05.00 på morgonen.
Kvällen bestod av en mycket mysig tågresa upp till en restaurang högt upp bland bergen där en ny presskonferens med borgmästaren hölls samt en föreläsning om global warming och vad detta gör med våran värld. Precis utanför restaurangen där föreläsningen hölls kunde man se ett fasansfullt exempel på hur glaciärer som har försvunnit under så kort tid. Denna presskonferens var översatt så nu kunde jag för första gången få en uppfattning om vilka budskapen med resan verkligen var.
Kvällen fortsatte med fem rätters middag och mycket skratt innan kuggtåget (tågen gick inte på rälsar utan på kuggar pga brantheten) tog oss tillbaka till hotellet.

Min resa till Frankrike gick av stapeln sommaren 2008. En resa som verkligen blev ett once in a life time adventure. Jag skrev dagbok under min resa som jag tänkte att ni kunde få njuta lite av en höstdag som denna. 6 delar som jag kommer publicera efterhand. En underbar, underbar resa...



24 juni

Gate F29 blinkar på skärmen bredvid min flygdestination. Det är mycket folk och min avgång försvinner i massan av alla avgående flygningar. Jag befinner mig på Arlanda en tisdagseftermiddag, min klocka visar kvart över ett och det är nästan tre timmar kvar tills jag lämnar Stockholm och Sverige.
Anledningen till att jag befinner mig just här är pga ett uppdrag jag fått genom Svenska Klätterförbundet och Svenska Kulturdepartementet. Det var mindre än en vecka sedan jag startade min laptopp för att kolla mina dagliga mail då jag fick se ett brev där författaren begärde snabbt svar. Brevet var från Stockholms Klätterklubb och där stod det kort och gott: ”Svenska Klätterförbundet letar efter en kvinnlig representant att skicka till Frankrike och bestiga Mount Blanc, är du intresserad?”
Vem skulle inte vara det?; tänkte jag medan jag slog numret till ordförande på förbundet för att få veta lite mer. EU skulle hålla en manifestation för hållbar utveckling och en kvinna från varje nation skulle bestiga Mount Blanc. Datumet var satt den 1 juli och representanterna skulle flyga till Frankrike den 24 juni. Men jag var inte ensam om att söka platsen och ordförande bad att få återkomma någon dag senare med beslut.

Klockan tre, två dagar senare, ringer han. Jag visste inte om jag skulle våga svara:
-          Hej Nikki, Niklas här från Klätterförbundet. Kunde du åka hela perioden mellan 24 juni och 2 juni?
-          Visst!; svarade jag fast jag visste att min kalender var fullproppad med jobb på Willys där jag jobbat som butiksbiträde i snart ett år. Skit samma, jag säger upp mig om jag inte får ledigt, tänkte jag. Man lever bara en gång.
-          Då gör vi så här; tillade Niklas. Jag skickar dig till Frankrike.

Alla mina celler i kroppen skrek samtidigt av lycka. Jag skulle till Mount Blanc.

Jag har alltid hört fördomar om att fransmän inte talar engelska, och jag har alltid trott att det bara varit en fördom. Men nej, redan vid Charles de Gaulle, flygplatsen i Frankrike, blev upplockad av en chaufför från ministeriet och han hade inte en aning om vad jag pratade om. Lika lite förstod han att jag inte kunde prata franska så under två timmar fick jag mig en förstklassig (tror jag) guidad tur runt Paris, på franska. Min första natt skulle bli på ett hotell i St Lazare, i den norra och äldre delen av staden. För att ha varit här för första gången i mitt liv passade jag på att spendera hela kvällen gåendes på gatorna runt Tour Eiffel, Arc de Triomphe och promenera längst Avenue des Champs Élysees. Paris är så vackert!

25 juni

Alla representerade tjejer träffades i Ministry of Sports i Paris. En efter en möttes vi och jag märkte snabbt att jag förmodligen var den yngsta av alla 26 representerande. De var kvinnor som var elittävlande i karate, boxning, landsvägscykling, extremskidåkning eller så var de journalister, tv reportrar, representanter från regeringen eller helt enkelt jobbade med frågor angående hållbar utveckling. Alla i olika åldrar och med olika bakgrund. Jag var tillsammans med den Danska tjejen Astrid samt den Italienska Manuela de enda som höll på med ren klippklättring.

I frankrike fungerar det här med sport och föreningar på ett annat sätt än i Sverige. Allt styrs från regeringen vad sportministeriet ska satsa på och hur sporten ska utvecklas. De har inga föreningar och inte heller förbund utan endast klubbar anslutna till regeringen. Allt är väldigt strikt och kontrollerat och samtidigt är personerna som ansvarar för sportsektionen väldigt uppmärksammade vilket jag märkte redan vid första pressreleasen på Ministeriet. Då allting var på franska roade vi tjejer oss med att lära känna varandra bättre.
När presskonferensen var avslutad var det snabba ryck som gällde. Vi skulle alla ta oss med buss till tågstationen där tåget till Chamonix väntade. Min kontaktperson, Mikael, på kulturdepartementet hade nämnt till mig att han inte visste mycket om resan förutom att jag skulle bli mycket väl omhändertagen vilket jag inte direkt hade upplevt hittills bland allt slussandes hit och dit men jag blev mycket snart varse om. Det första var att tåget mot Chamonix självklart var första klass.
Vi anlände med buss sista vägen till hotell club Med i Chamonix där hela personalen välkomnade oss vid ingången, snacka om att man kände sig som drottningen. Vi fick ett varmt välkomsttal av hotellchefen och sedan varsitt band som skulle ge oss fri tillgång till allt vi kunde hitta på hotellet samt vår egen lilla pickolo. Hotellet kunde bara beskrivas lyx, lyx, lyx och ”självklart” fick vi varsitt dubbelrum.
På kvällen fick vi träffa hela ledningsgruppen samt borgmästaren från Chamonix. Dessutom fick vi även frossa i alla prylar och kläder vi skulle använda oss av under klättringen. Upp till rummet igen och dyka ner i väskorna med prylar, prova och prova igen. Vetskapen att vi skulle få behålla allt gjorde mig ännu mer berusad av glädje. Där fanns googles, glaciärglasögon, pannlampa, vantar, byxor, underställ, strumpor, mössa, jacka, fleecetröja, buff m.m.
Och så skulle man försöka sova, jag var som ett barn på julafton.
Fortsättning följer....

Nu har hösten kommit till Sverige och klättersäsongen är väll i stort sett slut. Någon aidtur med frusna fingrar och lite drytooling/isklättring blir det nog under vintern.
Svenska Klätterförbundet har haft möte inför kommande år som var mycket givande. Ser fram emot att få jobba som ordförande i utbildningskommittéen sport!
Har köpt mig ett par nya skor som jag varmt rekomenderar till allround klättrare både inomhus och på klippan och framförallt till tjejer med låg ankel. Den klämmer inte i hälen som många andra skor kan göra på oss tjejer. Skon är av ett relativt mjukt gummi så den är väll inte helt optimal för nybörjare (dels för att den inte ger jättemycket stadga och för att den slits relativt mycket om man släpar fötterna efter sig) men fantastisk om du klättrat något år. Lätt förböjd och finns både med snörning och kardborre. Jag har alltid kört med snörning för jag vill kunna dra åt skon rejält över foten för att inte tappa hälen. Finns också i en dammodell numera men den är alldeles för smal för mina fötter.
Har ni någon bra klättersko som ni är helnöjda med så kommentera gärna, vore roligt att kunna lägga upp lite fler tips på bra skor!
Hade bra ute i regnrusket!