Del två
26 juni
Dagen fortsatte där gårdagen slutat, mer grejer kom inslussande som skulle prövas. Den här gången var det stegjärn, storskor, sele, hjälm och div annan utrustning som skulle behövas på berget. Vi fick även träffa våra bergsguider och blev indelade i grupper om två per bergsguide. Självklart fick jag den absolut sötaste av dem alla. Roland Higuera kom från den närbelägna byn Saint Gervais och hade jobbat som guide i snart 10 år. Om klättringen skulle bli hemsk (vilket jag verkligen inte såg som troligt) skulle jag i alla fall ha trevligt sällskap.
Så fort all utrustning var utprovad och allt viktigt packat fick vi varsin lunchbag och så bar det av på aklimatiseringstur. Vi tog buss även gränsen till Italien och därifrån linbana upp till Helbronner 3466möh. Därifrån var det på med stegjärn och fram med isyxa som gällde och ut på Glacierdu Géant Vallée Blanche. Vid det här laget började min kamera krångla vilket var en stor besvikelse men jag hade som tur var min mobil med mig och kunde fotografera med den. Två kameramän och två fotografer var med oss från start och skulle visa sig vara med oss under hela resan.
Redan vid starten av vandringen kände jag av höjden. Hjärtat slår så hårt att det verkligen känns som om det hoppar runt i hela kroppen på än i en kamp om att ta sig ur. Samtidigt kunde man inte förmå sig att inte stanna och se sig omkring. Vilken underbar plats jag kommit till. Alla dessa toppar jag läst om i böcker, klätterleder som många stora namn lyckats ta sig upp för, dessa toppar var mitt framför min näsa. För mig gick tankarna tillbaka till varma sommarkvällar med boken Mountains of my life med Walter Bonatti. Nu kunde jag se topparna och väggarna där lederna sträckte sig uppför. När Roland under lunchen frågade vad min tysthet berodde på och jag berättade om böcker jag läst och drömmar om klättringar jag vill göra blev han helt extas. Det var bara tre av oss tjejer som klättrade och han var väl lyckligt lottad som fick en sådan drömmare som mig till klient, nu hade vi mycket att prata om under resten av vandringen. Efter 200m var jag tvungen att sluta prata och koncentrera mig på att andas, luften kändes alltför otillräcklig för mig. Framåt sen eftermiddag var vi framme vid vårat mål, en hytta strax bredvid Aiguille du Midi på 3600möh. Jag hade bränt mig rejält i ansiktet och kände mig lite frossig vid middagen. Flera av oss kände av höjden men ingen tycktes verka sjuk. ”Så klart” hade vi en läkare och en sjuksyster med oss hela tiden och de skulle även följa med upp till toppen. Natten däremot blev en mardröm för många. Jag led av Gasping som vår privata läkare valde att kalla det. Jag vaknade hela tiden av att jag inte fick luft och så fort jag somnade igen slutade jag andas. Mycket obehagligt.
27 juni
Det tog inte så lång tid innan alla väcktes igen för frukost och så bar det av igen ut bland bergen. Idag skulle toppar närbelägna till Aiguille du Midi bestigas. Det blev mer eller mindre mixad scrambling klättring och det var riktigt kul. Dagen kändes mycket bättre med tanke på höjden och jag hade inte samma puls och inte heller samma behov att frenetiskt andas som gårdagen. Till sist begav vi oss upp för själva Aiguille du Midi 3842möh till linbanan som skulle ta oss tillbaka ner till Chamonix.
Varm dusch och mat väntade nere på Club Med och jag tror de flesta passade på att ta sig en lite tupplur eftersom vi varit uppe sedan kl 05.00 på morgonen.
Kvällen bestod av en mycket mysig tågresa upp till en restaurang högt upp bland bergen där en ny presskonferens med borgmästaren hölls samt en föreläsning om global warming och vad detta gör med våran värld. Precis utanför restaurangen där föreläsningen hölls kunde man se ett fasansfullt exempel på hur glaciärer som har försvunnit under så kort tid. Denna presskonferens var översatt så nu kunde jag för första gången få en uppfattning om vilka budskapen med resan verkligen var.
Kvällen fortsatte med fem rätters middag och mycket skratt innan kuggtåget (tågen gick inte på rälsar utan på kuggar pga brantheten) tog oss tillbaka till hotellet.
