mittlivsäventyr

Min resa till Frankrike gick av stapeln sommaren 2008. En resa som verkligen blev ett once in a life time adventure. Jag skrev dagbok under min resa som jag tänkte att ni kunde få njuta lite av en höstdag som denna. 6 delar som jag kommer publicera efterhand. En underbar, underbar resa...



24 juni

Gate F29 blinkar på skärmen bredvid min flygdestination. Det är mycket folk och min avgång försvinner i massan av alla avgående flygningar. Jag befinner mig på Arlanda en tisdagseftermiddag, min klocka visar kvart över ett och det är nästan tre timmar kvar tills jag lämnar Stockholm och Sverige.
Anledningen till att jag befinner mig just här är pga ett uppdrag jag fått genom Svenska Klätterförbundet och Svenska Kulturdepartementet. Det var mindre än en vecka sedan jag startade min laptopp för att kolla mina dagliga mail då jag fick se ett brev där författaren begärde snabbt svar. Brevet var från Stockholms Klätterklubb och där stod det kort och gott: ”Svenska Klätterförbundet letar efter en kvinnlig representant att skicka till Frankrike och bestiga Mount Blanc, är du intresserad?”
Vem skulle inte vara det?; tänkte jag medan jag slog numret till ordförande på förbundet för att få veta lite mer. EU skulle hålla en manifestation för hållbar utveckling och en kvinna från varje nation skulle bestiga Mount Blanc. Datumet var satt den 1 juli och representanterna skulle flyga till Frankrike den 24 juni. Men jag var inte ensam om att söka platsen och ordförande bad att få återkomma någon dag senare med beslut.

Klockan tre, två dagar senare, ringer han. Jag visste inte om jag skulle våga svara:
-          Hej Nikki, Niklas här från Klätterförbundet. Kunde du åka hela perioden mellan 24 juni och 2 juni?
-          Visst!; svarade jag fast jag visste att min kalender var fullproppad med jobb på Willys där jag jobbat som butiksbiträde i snart ett år. Skit samma, jag säger upp mig om jag inte får ledigt, tänkte jag. Man lever bara en gång.
-          Då gör vi så här; tillade Niklas. Jag skickar dig till Frankrike.

Alla mina celler i kroppen skrek samtidigt av lycka. Jag skulle till Mount Blanc.

Jag har alltid hört fördomar om att fransmän inte talar engelska, och jag har alltid trott att det bara varit en fördom. Men nej, redan vid Charles de Gaulle, flygplatsen i Frankrike, blev upplockad av en chaufför från ministeriet och han hade inte en aning om vad jag pratade om. Lika lite förstod han att jag inte kunde prata franska så under två timmar fick jag mig en förstklassig (tror jag) guidad tur runt Paris, på franska. Min första natt skulle bli på ett hotell i St Lazare, i den norra och äldre delen av staden. För att ha varit här för första gången i mitt liv passade jag på att spendera hela kvällen gåendes på gatorna runt Tour Eiffel, Arc de Triomphe och promenera längst Avenue des Champs Élysees. Paris är så vackert!

25 juni

Alla representerade tjejer träffades i Ministry of Sports i Paris. En efter en möttes vi och jag märkte snabbt att jag förmodligen var den yngsta av alla 26 representerande. De var kvinnor som var elittävlande i karate, boxning, landsvägscykling, extremskidåkning eller så var de journalister, tv reportrar, representanter från regeringen eller helt enkelt jobbade med frågor angående hållbar utveckling. Alla i olika åldrar och med olika bakgrund. Jag var tillsammans med den Danska tjejen Astrid samt den Italienska Manuela de enda som höll på med ren klippklättring.

I frankrike fungerar det här med sport och föreningar på ett annat sätt än i Sverige. Allt styrs från regeringen vad sportministeriet ska satsa på och hur sporten ska utvecklas. De har inga föreningar och inte heller förbund utan endast klubbar anslutna till regeringen. Allt är väldigt strikt och kontrollerat och samtidigt är personerna som ansvarar för sportsektionen väldigt uppmärksammade vilket jag märkte redan vid första pressreleasen på Ministeriet. Då allting var på franska roade vi tjejer oss med att lära känna varandra bättre.
När presskonferensen var avslutad var det snabba ryck som gällde. Vi skulle alla ta oss med buss till tågstationen där tåget till Chamonix väntade. Min kontaktperson, Mikael, på kulturdepartementet hade nämnt till mig att han inte visste mycket om resan förutom att jag skulle bli mycket väl omhändertagen vilket jag inte direkt hade upplevt hittills bland allt slussandes hit och dit men jag blev mycket snart varse om. Det första var att tåget mot Chamonix självklart var första klass.
Vi anlände med buss sista vägen till hotell club Med i Chamonix där hela personalen välkomnade oss vid ingången, snacka om att man kände sig som drottningen. Vi fick ett varmt välkomsttal av hotellchefen och sedan varsitt band som skulle ge oss fri tillgång till allt vi kunde hitta på hotellet samt vår egen lilla pickolo. Hotellet kunde bara beskrivas lyx, lyx, lyx och ”självklart” fick vi varsitt dubbelrum.
På kvällen fick vi träffa hela ledningsgruppen samt borgmästaren från Chamonix. Dessutom fick vi även frossa i alla prylar och kläder vi skulle använda oss av under klättringen. Upp till rummet igen och dyka ner i väskorna med prylar, prova och prova igen. Vetskapen att vi skulle få behålla allt gjorde mig ännu mer berusad av glädje. Där fanns googles, glaciärglasögon, pannlampa, vantar, byxor, underställ, strumpor, mössa, jacka, fleecetröja, buff m.m.
Och så skulle man försöka sova, jag var som ett barn på julafton.
Fortsättning följer....